Att Vara Transexuell (mitt perspektiv)

Godmorgon, Tisdag! Hoppas att alla har haft en härlig morgon än så länge. Jag själv har varit vaken sedan kl 6 (vilket jag faktiskt älskar). Jag är en morgonmänniska hela vägen in i själen haha.

Jag får dagligen frågor kring transsexualitet, vad det betyder, hur det känns osv. Helt ärligt känns det inte speciellt annorlunda, jag ser mig själv som vilken kvinna som helst. Jag tänker sällan på att jag är transsexuell och jag känner mig oftast inkluderad i de flesta sammanhangen, däremot om jag verkligen sätter mig ner och tänker på hur det känns kommer jag faktiskt på tankar och upplevelser jag varit med om. Jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av hur det faktiskt är att vara en transtjej i Sverige 2022, ur mitt eget perspektiv.

1. Transfobi. Detta är nog den mest uppenbara av alla. Att jag upplever transfobi och känner av det starkare än vad de flesta gör är relativt självklart. Det kan vara allt från kommentarer som "Skulle aldrig dejta en transa" till kommenterar under artiklar om transpersoner. Transfobi genomsyrar faktiskt vårt samhälle mer än vad de flesta tror. Rasism, homofobi och sexism är något de flesta äcklas av och det är allmänt känt att dessa former av hat är INTE okej. Trots att rasism, homofobi och sexism än idag även genomsyrar vårt samhälle i stor grad så är det något de flesta inte vill associeras med. Transfobi däremot är accepterat i stor grad från att öppet trakassera transpersoner till att kalla oss falska med medhåll från flera håll och kanter. Det är så sorgligt när man som transkvinna är med i facebookgrupper som Pink Room och trots det får läsa kommentarer som "Skulle ALDRIG dejta en transman, han är ju ingen riktig man" och kommentaren får 100 likes och ingen varning. Det skulle aldrig hända i dagens Sverige gällande någon annan typ av hat.

2. Kan känna mig exkluderad i vissa sammanhang. Även detta är troligtvis relativt uppenbart. 95% av kvinnor, till en början är accepterande, inkluderande och beter sig som att jag är vilken kvinna som helst. Jag tror att det har att göra med vårt systraskap och kärlek till varandra. Däremot kan det fortfarande bubbla upp lite transfobi hos även dessa kvinnor. Detta är absolut inget de säger till en, men vi kan exempelvis ta Pink Room igen. Där kan dessa kvinnor slänga ut sig kommenterar som "lägg av, transkvinnor har inte alls det lika svårt som riktiga kvinnor, de föddes som män och de har inte ens mens".

Ja dessa kommentarer är vanligare än vad man tror. För det första föddes jag inte som man och det är inte direkt något jag valde. Jag föddes i en kropp jag HATADE och ja, jag upplevde privilegier i den kroppen. När jag däremot blev Mathilda så upplevde jag även alla de privilegierna försvinna. Upplevde mig tystad, ignorerad av läkare, sexualiserad, tafsad på och mycket mycket mer (Som ni vet hur de känns). Det är därför jag är så otroligt engagerad i den feministiska kampen, för jag har sett på svart och vitt hur sexistiskt vårt samhälle faktiskt är, jag har upplevt båda sidor. Jag somnade som Marcus och vaknade en dag upp som Mathilda och var helt plötsligt mindre värd för det. Därför kan jag bli så otroligt upprörd över hur vissa kvinnor osynliggör mig för att jag, vadå, inte har mens? Jag hade DÖTT för mens. Jag hade dött för att inte vara ofrivilligt barnlös. Jag hade dock inget val i det. Det är något som ibland kan krossa mitt hjärta.

3. Barnlöshet. Som jag berättade i punkten ovanför, jag är inte barnlös frivilligt. När min könskorringering ägde rum, var det inte direkt ett val jag tog. Det var ett måste för min överlevnad. Min könsdysfori (Känslan av att ens könsidentitet och kropp inte matchar) var alldeles för grov för att jag någonsin skulle överlevt utan min könskorringering. Att bli steril var och är en sorg jag har bearbetat med åren och det är därför kommentarer som "Var glad att du slipper mensen iallafall" gör så ont. Det är en sorg jag lever med och trots att jag har accepterat det och ser framemot att få adoptera i framtiden, så är det fortfarande något jag har behövt leva med.


Ville även bara säga TACK till alla som ens orkat läsa och alla som accepterat mig genom åren. Ni är underbara och jag älskar er! <3

//

Good morning, Tuesday! Hope everyone has had a wonderful morning so far. I myself have been awake since 6 o'clock (which I love actually). I'm a morning person through and through.

I get daily questions about transsexuality, what it means, how it feels, etc. Honestly, it doesn't feel very different really, I see myself as any other woman. I rarely think about it and I usually feel included in most contexts, however, if I really sit down and think about how it feels, I actually have som thoughts and experiences I have been through. I thought I could share a bit of what it's actually like to be a trans girl in Sweden 2022, from my own perspective.


1. Transphobia. This is probably the most obvious of them all. That I experience transphobia and have stronger feelings than most people do is relatively self-evident. It can be anything from comments like "I Would never date a tranny" to comments under articles about trans people. In fact, transphobia is everywhere in our society, more than most people think. Racism, homophobia and sexism are somethings most people are disgusted by and it's common sense that these forms of hatred are NOT okay. Despite the fact that racism, homophobia and sexism still permeates our society to a large extent, it is something most people don't want to be associated with. Transphobia, on the other hand, is widely accepted from openly harassing transgender people to calling us fake, with the support from several other people. It's so sad when you as a trans woman are in facebook groups like Pink Room (A group for none-men) and despite that, you get to read comments like "I would NEVER date a trans man, he's not a real man" and the comment gets 100 likes and no warning. That would never happen in today's Sweden regarding any other type of hatred.

2. Feeling excluded in certain contexts. This, too, is probably relatively obvious. 95% of women, at first are accepting, inclusive and behave like I'm like any other woman. I think it has to do with our sisterhood and love for each other. However, there may still be some internalized transphobia in these women. This is absolutely nothing they say out loud or even to me, but we can for example take Pink Room again. There, these women can throw out comments like "stop, trans women don't struggle as much or has it as difficult as real women, they were born as men and they don't even menstruate".

Yes these comments are more common than you think. Firsty, I was not born a man and not something I myself chose. I was born in a body I HATED and yes, I experienced privileges in that body. However, when I became Mathilda, I also experienced all of those privileges disappear. I experienced being silenced, ignored by doctors, sexualized, touched without consent and much much more (As you know probably know how that feels). That's why I'm so incredibly involved in women empoverment and work towards a more feministic world, because I've seen in black and white how sexist our society actually is, I've experienced both sides. I went to sleep like Marcus and woke up one day like Mathilda and suddenly I was worth less. That's why I can be so incredibly upset about how some women ignore me because I, what, don't menstruate? I would DIE of it meant I could get periods. I would die not to be involuntarily childless. However, I had no choice in the matter. It's something that can sometimes break my heart.

3. Infertility. As I told you in the text above, I'm not childless voluntarily. When my gender reassignment surgery took place, it was not directly a choice I made. It was a must do, for my survival. My gender dysphoria (the feeling that one's gender identity and body doesn't match) was far too extreme for me to ever survive without my gender reassignment surgery. Becoming infertile was and is a grief I have processed over the years and that's why comments like "Be happy at least that you don't have periods" hurt so much. It's a grief I live with and even though I have accepted it and look forward to adopting in the future, it's still something I have to live with.


Also just wanted to say THANK YOU to everyone who even managed to read all that and to everyone who accepted me over the years. You are wonderful and I love you! <3


Being me

Gillar